GUGGLAN
Berättelsen om hur jag blev med båt överhuvud taget (FJ S-307) kan du läsa om här.
På sommaren 2003 var jag dels i Kiel och dels i Göteborg och seglade. Ganska snabbt började en tanke om att själv skaffa
en riktigt segelbåt att gro. "Varför inte en Folkbåt då", föreslog min bror. "En sådan förstår sig alla på". Väl inne på idén gjorde
jag det man inte ska göra: bläddra i tidningen Båtbörsen. En rad Folkbåtar fanns till salu - i olika prisklasser. Av
logistikskäl fick det bli ett objekt som låg ganska nära Uppsala. Och det fanns en med hemmahamn Skarholmen. Praktiskt
och bra. Själv hade jag inte en aning om vad man skulle besikta lite extra när man köpte träbåt. Jag vet bättre nu. Per
telefon instruerade min bror mig efter bästa förmåga. Under tidig höst var min bror - han heter för övrigt Magnus - och
hälsade på i Uppsala och vi åkte och tittade på båten än en gång. Magnus petade lite här, lyste lite där, högg åstad med
kniven i vad jag då kallade ytterväggen på båten och frågade ägaren några kluriga frågor. Det regnade den dagen och det
droppade in rätt rejält i ruffen - "det gör det på träbåtar", sa Magnus; och så var det mycket vatten i kölsvinet - "det är det
i alla träbåtar", sa Magnus. Men mahognyn glänste. Dessutom var den mycket finare än en annan Folkbåt vi gått förbi på bryggan.
Efteråt sa min bror: "Köp den...!". Efter en tids funderande slog jag till - med förbehåll att få besikta den igen på land
och i så fall ha chans att häva köpet. Det var ett gäng killar som haft båten i tio år och åtminstone i början jobbat en hel
del med den. De senare åren hade det nog inte blivit så mycket av med höst- och vårarbetet. När en av ägarna sa att seglen
inte var i direkt nyskick frågade jag om det var någon större reparation som han visste borde göras. Svaret blev nekande.
Något som till hösten skulle visa sig vara - vad jag tror - en ren lögn.
1. Fortfarande som "Mistress". Jag får min första lektion i båtlyft.
2. Ja, ja. Kölen verkar sitta fast i varje fall. Åtminstone med hjälp av lyftbanden.
3. Så står hon där, redo att kontrolleras av den nye ägaren.
Nåja. I oktober var det dags för upptagning och slutbesiktning. Min kunskap om träbåtar hade inte ökat under hösten så jag
gjorde en hastig tillsyn och kunde inte hitta något alarmerande. Det var väl ungefär i nivån som att sparka på däcken när
man köper bil. Köpet gjordes upp och båten var min. Efter en hastig svabbning av skrovet och en kort men informativ
"avlämning" från de förra ägarna - jag fick
också mycket användbara skriftliga tips om färg, höstjobb, vårjobb etc. - stod jag där som nybliven träbåtsägare men tämligen
renons på kunskaper om träbåtsvård. På något sätt hade jag ställt mig själv inför fullbordat faktum utan att riktigt veta
hur jag skulle gå vidare med det hela. Någon gång vid den här tiden satt jag och några bekanta på krogen och drog paralleller
mellan båtmodeller och bilmodeller. Någon sa att folkbåtar motsvaras av en Amazon. Det tycker jag stämde: rätt snygga och
lätta att ha att göra med. Det lugnade mig lite, bilar förstod jag mig ju på!
Namnet på båten hade tills nu varit "Mistress". Det skulle bytas ut. Det
tog dock ett tag innan jag hade bestämt mig till vad. Slutligen föll valet på Gugglan - efter Ugglan i sagorna om Nalle Puh.
Ibland brukade jag själv använda det namnet som alterego i vissa sammanhang. "Han kunde stava sitt eget namn, Guggla, och
han kunde stava Tisdag, så man visste att det inte var Onsdag..." . Vill ni få en djupare beskrivning av Ugglans
personlighet rekommenderar jag varmt A.A. Milnes sagor. Läs dem gärna illustrerad med originalteckningarna.
Tillbaka