SOMMAREN 1999:
Arbetet tar fart
Var börja? Skrovets utsida fick det alltså bli. Ackompanjerad av P1:s sommarprogram började jag med att ta lossa allt som gick att skruva bort, skrapade all fernissa och slipade hela skrovet (undrar hur många millimeter av plywooden som försvunnit genom åren?). Som helhet och med tanke på omständigheterna såg konstruktionen ändå riktigt välbevarad ut. Det var bara runt självlänsarna som träet gick att plocka bort med händerna. Snarare balsaträ än marinplywood. Utan att direkt tänka mig för måttade jag ut ett par kvadratdecimeter och sågade bort träet rund länsarna.
Det går väl att sätt dit en ny bit tänkte jag utan direkt fundera på hur. Det gjorde det också mycket riktigt.
Men det skulle bli mycket svårare och krångligare än jag först trott. Inte minst för att skrovet var välv och en vanlig
plan plywoodbit inte alls passade in. Ställd inför detta faktum några dagar senare var jag redo att ge upp. Två oreparabla
hål mitt i båten. Men med lite råd från olika håll tog jag nya tag och
började arbetet med att sätta igen mina uppsågade hål. Efter mycket slit och pill, efter alla konstens regler och med en hel
del improvisation satt de nya bitarna på plats - snedlaskade och allt. För säkerhets skull plastade jag
utsidan på skrovet runt lagningen. Det första oöverstigliga problemet var löst. Jag hade bara glömt en sak - jag hade inte
betsat de nya plywoodbitarna.
De lyser nu så ljust och fint mitt i det blänkande mahognyskrovet (som ni ser på bilden är inte
heller plastningen helt perfekt - men jag var nybörjare).
Om jag inte hade tagit mig förbi detta första problem hade jag nog aldrig börjat med träbåtar på allvar. Genom att lösa problemet (visserligen med hjälp) kom jag in i ett nytt tänkande kring trä, konstruktion, limning etc. som jag inte direkt hade från början. Nu för tiden har jag en känsla att bara jag tar det logiskt, tänker hur konstruktionen är gjord, var krafterna sitter, vad som måste göras först, vad som kommer i steg två etc, känner vad som är möjligt att kanske göra och vad som absolut inte är möjligt, frågar kunnigt folk, prövar mig fram - så löser jag nästa varje problem som uppstår. Jag vet inte exakt hur när det väl dyker upp, men jag vet att det finns en lösning - minst en. Inte för att jag på något vis är fullärd men jag har nu en förmåga att använda mina erfarenheter och utveckla dem. Det är svårt att förklara men jag har så att säga fått en känsla för trä och träkonstruktion. Och jag är ganska säker på att den känslan och den kunskapen grundlades där på gräsmattan på Ljungbacken.
Som avslutning på sommarens arbete lyftes båten in i garaget och fick sig ett antal lager fernissa. Vilken lyster! Det var nästan så att jag blev rörd till tårar.
Vid sidan av lagningen lyste också några spackelfläckar vita. Jag hade inte använt
rätt färg på spacklet. Nåja, vissa anser ju att lagningar ska synas.
När allt torkat paketerades båten för vintern. Under julhelgen körde jag upp båten till Söderhamn där den fick ligga i Jan Dennebergs garage (mannen som tagit med mig ut i jolle året innan) - vilket kom att bli jollens bostad tills det var dags för sjösättning i juni 2002.
Del 3: Och så vänder vi på bladet
Bakåt
Kolla på alla bilder
Till första jollesidan