SOMMAREN 2000:
Och så vänder vi på bladet
När millenniets första vår nalkades öppnades portarna till garaget. Tänk om jag inte hade haft Jannes garage! Då hade det aldrig blivit något av renoveringen. Det blev också den plats jag under de kommande somrarna tillbringade mycket tid. Slipade och målade, limmade och skruvade, planerade och drömde om kommande seglingar. En och annan kopp kaffe i Jannes trädgård blev det också. Den här säsongen ägnades åt insidan av skrovet. Jag började med att, precis som med utsidan, ta bort allt som kunde skruvas lös. Dessa bitar slipade och fernissade jag separat. Jag tog bort gammal lack och slipade skrovet. Det blev lite knivigare än utsidan eftersom ytorna var välvda åt "fel" håll.
Dessutom var det svårare att komma åt på alla ställen. På vissa ställen kom jag också ner till det första limlagret i
plywooden. Där lade jag senare i lite epoxi. Det var inte mahogny på insidan utan något ljusare träslag. Nyslipad och klar
så jag ändå en enorm skillnad mellan före och efter.
När det gällde valet av fernissa eller olja, eller metod att behandla insidan över huvud taget, blev jag varse ett mycket vanligt syndrom inom träbåtsbranschen. Frågar du en person om råd får du ett svar. Frågar du två personer får du två, och om du frågar tre har du in alles fyra olika svar. Minst. Vad skulle jag då använda till skrovets insida? Till slut föll valet på Benarolja. Jag vet inte om det var det bästa av alla tänkbara möjligheter men gud så blankt det blev. Och slitstarkt. Det sista som skedde med båten innan hösten var att jag lade på två lager härdlack på utsidan av skrovet. Nu blev den ännu blankare och förhoppningsvis också lite mer tålig.
Det blev en hel del slipande och lackande den sommaren, precis som året innan. Under dessa två somrar lärde jag mig en hel. Inte bara om trä, lack, tätningsmassa och sandpapper utan också om mig själv. Jag hade redan konstaterat att med lite lugn behärskning kommer man långt. Gör inget förhastat. När man är i lärostadiet blir det ändå en hel del småförsök och tester som måste väntas ut och sedan prövas igen. Hur ser det ut med den här lacken eller hur mycket bindemedel ska jag blanda i epoxin? Testa och vänta, pröva igen.
Bara en sådan sak som att fernissan ska torka mellan lagren gör att det inte går att ha
bråttom. Invänjningsperioden är lång men konstigt nog, och som tur var, höll sig min otålighet borta. Kanske det bland
annat berodde på de pauser jag tog under arbetet. Efter att ha gjort en lyckad hålkälsfog finns det inget skönare än att
hälla upp en kopp kaffe, tända pipan och sätta sig och beskåda sitt verk. Och fundera på nästa steg. Detta skulle bli min
melodi! Ett bra sätt att undvika att bli för ivrig också. Att jobba med trä är otroligt rogivande. På något konstigt sätt.
Visst är det jävligt ibland, saker spricker, borren
slinter, limmet hinner härda, det är klumpar i fernissan, rötan sitter djupare än man trott etc. etc. Men att ta tag i dessa
saker och lyckas lösa dem är näst intill kontemplation (för att inte tala om när inga problem dyker upp).
Inte bara när man sitter där med kaffekoppen i hand utan också under
arbetets gång. Det blir nästan som ett gift - det går inte att sluta och man längtar ofta tillbaka. Även efter en dag med
idel motgångar. Kanske jag blir betraktad som en idiot men en riktigt välslipat och vällackad träbit som sitter på sitt rätta
ställe är en av de bästa saker livet har att bjuda.
Förutom att min erfarenhet ytterliggare vuxit är det några saker som jag fått upp ögonen för under året. Sika-flex är djävligt kladdigt (men ack så bra), ek är mycket hårdare än gammal marinplywood, tvåkomponentslack luktar mycket illa och det är skillnad på en slipmaskin som kostar 250:- och en som kostar 900:-.
Del 4: ...och nu börjar jobbet
Bakåt
Kolla på alla bilder
Till första jollesidan