SOMMAREN 2002:
Med jolle i Söderhamns skärgård I
Dagen efter invigningen seglade jag för första gången med egen båt ut på Flaket. Med mig som instruktör hade jag Janne och vi hade sikte på Segelvik där jag tänkte ha jollen under sommaren. Under turen, som tog knappt två timmar, visade han mig hur elementär segling går till. Faktiskt hade jag nu också lite nytta av mitt inplastade sjökort. Väl framme drog vi upp båten på land - båtkärran var redan på plats - och tog bilen hem. Dagen efter skulle Janne åka iväg för sommaren och jag var lämnad ensam att lära mig fortsättningen. När jag veckan efter kom ut till Segelvik träffade jag på ett äldre par som hade sommarstuga i området. Frun såg direkt att det var en FJ-jolle (de är ändå rätt ovanliga) och Yngve frågade om seglen var gamla. "Ja" sade jag, "de är nog från båten var ny". "Jag ser det, så där syr man inte segel nu förtiden".
Jag blev djupt
imponerad. Senare förstod jag att paret var mycket vana seglare och jag kom att träffa dem mycket under den sommaren. De hade
alltid ett råd eller två att ge.
Även fortsättningsvis när jag gick med i Segelsällskapet och blev med "riktig" båt.
Där stod jag nu med en jolle vid strandkanten. Vad annat att göra än att ta tjuren vid hornen. Jag gjorde som Janne gjort den där dagen för mer än tre år sedan: jag hissade storseglet och puttade ut från land. Vinden tog tag i seglen och jag gjorde fart. JAG SEGLAR!! Lite vingligt var det allt men efter en timmes övning i viken var jag redo att ge mig ut mot havet. För svag vind tog jag mig ända ut till Branthäll och tillbaka. Vilken första dag. Dagen efter blåste det lite mer och jag nöjde mig med att slå lite i viken. Kanske jag till och med hissade focken? För varje slag lärde jag mig mer och mer. Det som tog längst tid - av det grundläggande - var att kunna använda hängpinnen och ändå ha en känsla för hur rodret ska skötas för att falla av eller lova. När jag kom i land mötte jag Yngve - han är rätt fåordig. "Har det gått bra?" "Du gör precis som alla nybörjare: du sitter för långt bak och tynger ner båten". Jag kunde alltså inte längre skjuta på det där med att lära mig använda hängpinnen. Nästa dag vågade jag mig fram till Skatön och tillbaka. Oftast gick det bra men eftersom rörelserna och manövrarna ännu inte satt i ryggraden inträffade många små och stora intermezzon (inte bara dessa första dagar). På kryss låg jag hela tiden lite för högt med fladder i seglen så att det inte skulle luta så mycket. Någon gång föll jag av utan att hinna släppa storskotet och höll på att välta (något jag faktiskt, tyvärr kanske man ska säga, aldrig gjorde - det är alltid bra övning). En gång höll jag på att dubbelvälta. Efter att nästan ha kapsejsat skulle jag styra upp mot vind för att ösa jollen. Tyvärr glömde jag släppa skotet och sakta men säkert föll jollen av och höll på att välta igen. I kalabaliken lyckades jag trampa sönder ett fäste till hängsnörena. Nåja, ett billigt pris för lite erfarenhet.
Några dagar senare kände jag mig så varm i kläderna att jag tog mig för att runda Skatön och segla in i Midsommarfjärden.
Jag lekte
att det var som att runda Hornet. Det blåste mer än min första dag och det gick lite vågor. Stor del av mitt känslocentra
var fyllt med någon sorts fasa. Jag var ändå ren nybörjare - och ensam. Och viste hur det hade varit förra gången borta vid
Skatön. I ett par
vågdalar såg jag inte ens horisonten. Ingen orkan direkt men för mig kändes det så. Men framåt, framåt - skjut rädslan åt
sidan. Ytterliggare en insikt var att jag inte var så van vid att navigera. Var befinner jag mig i förhållande till land och
sjökort? Och framför allt: var
befinner sig grynnorna?
Mitt (sedan länge planerade) mål var en sommarstuga längst in i Midsommarfjärden och det tog mig tre och en halv timmes kryssande i stekande sol att ta mig dit. Väl framme hos Thomas och Catharina kunde jag pusta ut, jag hade nått sommarens mål. Fast jag skulle tillbaka förstås. Även då fick jag till en början kryssa men när jag väl rundat Skatön fick jag en härlig läns och jag forsade fram. Jag kunde testa självlänsarna och jag tror jag till och med planade för några sekunder. Någonstans på midsommarfjärden blev jag otroligt kissnödig. Jag ville inte gå in i land - allt för mycket sten som repar mitt fina skrov. Hur göra? Jag närmade mig sakta land och där jag såg en sten som inte låg allt för djup hoppade jag ur, ställde mig på stenen och utförde mitt behov. Båten höll jag i ett skot. Det måste ha sett för dråpligt ut. Någon som står med vatten till knäna och håller en jolle i koppel? Märkligt sätt att rasta en jolle.
Under sommaren hann jag också med att trixa mig fram till Grimskärs östsida och ett besök hos Eva och Gunnar.
En sommar gick och jag hade fått en stor knippe segelerfarenheter. Nu visste jag vad det gick ut på. Kanske det i framtiden kan bli en större båt? (Jan! Det är av rena utrymmesskäl jag inte nämner hur det gick när vi skulle segla in din och min jolle till Söderhamn igen)
Ett halvår senare promenerade jag och Juliana på isen där jag seglat i juli. En konstig känsla.
Del 7: Med jolle i Söderhamns skärgård II
Bakåt
Kolla på alla bilder
Till första jollesidan