GUGGLAN
Mina första nappatag med Gugglan
Bland det första man måste göra när man tagit upp båten är att täcka den på något sätt. Eftersom jag hade tänkt arbeta med
den måste det bli frågan om ett skjul av något slag. Den träbåtsansvarige på varvet påpekade att träbåtar faktiskt är
känsligare för vatten som kommer ovanifrån än vatten som kommer underifrån. Hur konstigt det än kan låta. Det handlar
egentligen om fukt och inte om vatten. Med god hjälp både med planering och bygget fick sig Gugglan till slut ett riktigt
fint litet hus.
1. Under bygget fick jag stor hjälp av snälla personer. Vissa bygger, andra fikar.
2. Det var trångt på varvet i Uppsala - många båtar ska få plats.
3. Så där jag! Gugglan har för första gången på flera år fått en ordentlig täckning.
Eftersom jag inte var bosatt på samma ort som båten blev jobbet sporadiskt. Jag försökte ändå använda samma taktik som med
jollen: gå långsamt fram, skruva bort lite grann - se hur det såg ut under, peta lite här, skrapa lite där etc. I huvudsak
gick hösten ut på att "lära känna båten och dess skrymslen".
För att få stå på varvet måste båten försäkras, och för att
få försäkra den måste den besiktas. Jag anlitade en besiktningsman som tyckte att båten såg riktigt bra ut men han hittade
också ruttet trä runt babords röstjärn. Inte bra. Det var detta som de förra ägarna borde känt till och upplyst mig om när
jag frågade. Förutom rötan som besiktningsmannen sett hittade jag nu själv lite andra skavanker som de förra ägarna inte
heller sagt något om.
Bland annat såg rufftaksduken inte ut att vara bytt för några år sedan som de hade uppgett. Vårrustningen de senaste åren
verkar ha gått ut på att måla på ännu mer färg så att finishen åtminstone såg glänsande ut. Pillade jag lite i sprickorna
blottades saker jag helst inte ville se.
Vad är nu detta? tänker ni kanske. Vad är det för ett vrak stackarn har köpt och vad verkar Magnus vara för en elak typ som
lurar på lillebror slika flytetyg. Lugn.
Båten var i grunden mycket välbyggd och var i de allra flesta fall i mycket gott skick. En del saker måste dock åtgärdas
de närmaste åren. Men det passade mig ganska fint. Man ska som sagt inte bara ha träbåtar till att segla i. Men visst hade
den blivit lite styvmoderligt behandlad de senaste vintrarna. Det var slut med det nu.
Nu för tiden för jag alltid bok på vilka renoveringsarbeten jag gör och hur jag gör det. En del skriver till och med ner hur
mycket tid de lägger ner - det är för mig helt ovidkommande. Tyvärr tänkte jag inte på det där med "dokumentationen" under
det första året. Vad jag minns fanns det inte så mycket att göra under hösten men när våren närmade sig var jag på plats
under ett par helger och alla lov. Alla de arbeten jag gjorde inklusive rena rutinarbeten som sedvanlig vårrustning gjorde
jag så klart för första gången och fick pröva mig fram, fråga och läsa mig till hur det bäst skulle göras. Men det är så
rutinen växer fram. Vid sidan av sedvanligt vårarbete var det däcket och rufftaket jag ägnade mest tid. På vissa håll
hade färglagren byggts upp till en millimeter eller mer.
Inte så konstigt att det börjar spricka. På sina håll plockade jag bort stora "kakor" av färg från däcket. Jag försökte ta
bort
lagom mycket och hjälpligt lappa ihop det hela med lite spackel och tätningsmedel. Och så på med ny däcksfärg. Rufftaksduken
fick jag också hjälpligt fästa och täta. Jag föreställer mig att man vanligtvis brukar dra ner duken över kanten på
rufftaket och fästa den på ruffens sidor och täcka med en list. Men på detta exemplar satt duken fäst på taket med nubb,
och där hade den givetvis börjat släppa och trät blivit dåligt. Ledordet för det årets jobb verkar ha varit lappa, laga och
dölj. Förmodligen var det precis så det hade gått till de senaste åren också (lovade jag inte alldeles nyss att det var
slut på det nu?). Eftersom jag som sagt inte bodde på orten var
arbetet också i högsta grad beroende på pappa som gjorde mer än en resa till varvet och tätade och målade. Tack så mycket!
Sjösättningen blev uppskjuten. Det var mycket att tänka på innan denna stora händelse kunde företas. Men i början av
maj var det så äntligen dags. Spännande och hetsigt.
Motor hade lånats och manskap dragits ihop. Tur att det fanns kunnigt folk på varvet också. Och materiel. Att jag skulle
behöva någon mer länspump en den 12-volts som fanns i båten hade inte slagit mig. I fyra dagar tror jag Gugglan fick stå med
hjälppump efter sjösättningen.
1. Räcker denna kortriggade Mercury verkligen ner i vattnet?
2. Fredrik får sin första lektion i Folkbåtslyft.
3. Upp i luften igen! (Kolla inte in lyftbandet i fören)
Kungörelse å den 11 maj 2004:
I fredags fick min båt (fortfarande namnlös) äntligen vattenkänning igen. Och den stannade på vattnet - även om jag det
första dygnet fick anledning att lämna tillbaka en hel del vatten till Fyrisåns mynning. Nu ligger den hjälpligt fastsurrad
vid samma åmynning i väntan på mast och "möblering" av allt som måste finnas i en båt. Sedan återstår det bara för mig att
lära mig segla ordentligt... Och navigera. Kanske kommer båten snart till en hamnplats nära dig.
En överraskande historia utspelade sig kvällen innan. Jag var då på besök hos en gammal ungdomskompis i deras nyköpta hus
i Alsike. När jag började berätta om båten, vilka jag köpt den av etc. visade det sig att de hade seglat med just den båten
för elva år sedan - och hade bilder på det! Se där, världen är liten. Förhoppningsvis får de tillfälle att ånyo göra en tur.
Precis som ni andra - om ni törs...!
Hälsningar Fredrik
Sommarsäsongen 2004